måndag 11 augusti 2014

Artikel i X-cons - John Ausonius då och nu - insyn i en långtidsdömds tankar

 
 
 






tisdag 19 februari 2013

Göta Hovrätt avslår min ansökan om tidsbestämning

Inlägg 7 februari 2013

Inför överklagandet från tingsrätten så tyckte jag att jag hade en bra möjlighet att få tidsbestämt denna gång. Speciellt i och med att jag från Rättsmedicinalverket fick bedömningen att jag har låg risk i återfall för de två grova brottstyperna attentat och bankrån. RMV var dock osäkra på hur de impulsivt betingade brotten skulle klassas avseende återfallsrisken. Detta gällde den icke-grova brottstypen. Särskilt som jag ännu inte haft permissioner på egen hand. Jag har dömts och suttit av sådana brott (1986, 8 månader och 1991, 6 månader - effektiv tid). Men mitt livstidsstraff nu gäller ju endast grova brott.

Upplysningsvis så är RMV's uppdrag att undersöka återfallsriskens grad (låg-mellan-hög) och typen av brott som det skulle kunna röra sig om. Alltså inte om de är ringa, grova, eller mycket grova, utan bara vilken typ av brott det är, och risken för återfall, som sagt. Till exempel så kan de tycka att det finns en medelhög risk för våldsbrott - där det ju finns allt från hot till mord. Hur grova brotten är överlåter de åt juristerna att ta ställning till, men det är ju redan klarlagt i varje enskilt fall. I mitt fall gäller det här de icke-grova brottstyperna. Jag sitter nu som sagt enbart för grova brott, och det gäller två typer. Dels de planerade grova våldsbrotten med hatinslag (attentaten) och de planerade grova vinningsbetingade våldsbrotten (bankrånen). RMV klassade risken som låg på bägge typerna. Som nämnts ovan var de impulsiva brotten som jag begått och sonat för tidigare, icke-grova och tillhör alltså inte den sortens brott som man ska nekas tidsbestämning för enligt praxis.

RMV kryssade i rutan för medelhög risk på våldsbrott på försättsbladet på utredningen. De sätter hellre en sämre grad när det råder tvivel om riskbedömningen i återfall, men betonade samtidigt att det inte finns någon konkret och tydlig risk för dessa. De sa heller inget om allvarlighetsgraden vilket de alltid överlåter åt juristerna att ta ställning till. Medelhög risk avsåg med andra ord de icke-grova brottstyperna, misshandelsbrotten. Dessa är de enda man satte medelhög risk på.

RMV ska ju utreda min grad av återfallsrisk och typen av brott det skulle kunna röra sig om, inte hur allvarliga brotten är. Det vet man i varje individuellt fall som utreds genom att titta på historiken. Dessutom undersöker RMV om det finns en konkret risk, alltså att det hänt något på senare tid som stöder ett sådant antagande. Jag har inte varit med om något anmärkningsvärt, något som legat mig i fatet, på länge - mer än tio år. Alltså inget som tyder på att det skulle kunna finnas en konkret återfallsrisk i de icke-grova brotten (ringa misshandel och misshandel bland annat). Jag är dessutom nu i övre medelåldern (59 år) och man beter sig av naturliga skäl inte längre som en skolpojke på en rastgård. Till och med min asperger har jag fått lära mig att hantera och den upplever varken jag eller andra som något problem längre. Asperger är ju ett handikapp som när man vet om det, kan parera sig för genom olika åtgärder som framförallt består i självinsikt om problematiken. Man lär sig att kompensera sitt beteende när man vet om var man har brister. RMV konstaterar bara att det är svårt att uttala sig om den kopplingen eftersom jag inte levt ute i samhället på egen hand än. Den ovissheten är dessutom bara knuten till de icke-grova brotten.
Återigen så skriver hovrätten att jag inte har haft obevakade permissioner än, och att det därför inte går att säga att de icke-grova brotten - de enda man inte satt låg risk på - skulle kunna ske på grund av min asperger. De vet inte om jag, även ute i samhället, kan hantera provokationer och liknande situationer som jag bara kunnat uppleva i fängelset hittills. Asperger gör det svårare för de som har detta handikapp att generalisera erfarenheter från en situation till en annan. För att veta om detta gäller mig, skulle jag behövt vara ute på egna permissioner tycker de. Men - det är ju å andra sidan mycket lättare att dra sig ur en konfliktsituation ute i samhället än inne i ett fängelse där man inte kan gå undan utan är tvungen att alltid lösa konflikten direkt. Helst ska man klara sig från att alls hamna i några, för om det inte löser sig, har man stora problem i och med alla vänskapsband mellan intagna och "dina vänner är mina vänner"-mentaliteten. Det samma gäller naturligtvis omvänt ovännerna. Man hamnar lätt i en konfliktspiral som det inte finns maken till ute.

Jag har nu fått låg återfallsrisk för de grova brotten och har medelhög risk - inte tydlig eller konkret i sin grad - enbart i den icke-grova våldsbrottsligheten som är av typen misshandel, så jag tänkte alltså att det var dags för tidsbestämningen nu.

Allt viktigt framkom vid förhandlingen i hovrätten den 15 januari 2013, men igår den 6 februari kom ändå avslaget. Hovrätten ansåg tvärtemot RMV's utlåtande och helt utan grund och belägg att det finns en konkret och tydlig återfallsrisk inte bara för de icke-grova brotten jag begick innan livstidsdomen, utan även för den grova brottsligheten som jag fick livstid för??? Och är de tidigare avtjänade brotten relevanta överhuvud taget? Det är ganska uppenbart att de inte bryr sig om fakta, utan att de antagligen inte vågade ta beslutet om min tidsbestämning på grund av all massmediabevakning (och eventuellt upplevt tryck från allmänheten?) när jag inte haft egna permissioner. Någon koppling till permissioner och att jag skulle kunna begå nya brott av något slag, speciellt inte grova, kunde de däremot inte visa på.

Så nu återstår att hitta en bra orsak för Högsta domstolen att ta upp målet så att begreppen kan benas ut och att sådana här fel undviks i fortsättningen.
Jag kritiserar inte min advokat men tydligen presenterade vi inte fakta klart nog för hovrätten som trots allt inte tyckte att det var dags för tidsbestämning nu. Frågan är naturligtvis om det hade räckt, om de nu ändå inte ville ge mig tidsbestämt. Vad ska man göra för att praxis och ens rättigheter ska efterlevas i domstolarna? Bida sin tid och snällt vänta på att bli förlåten? Jag hoppas att HD är sakligare och ändrar på domen från hovrätten.

Hoppet är det sista som lämnar en.


Bild: Linda Forsell

fredag 15 februari 2013

Fågelfri?

"Experternas" smutskastning.
(Leif GW Persson, Ulf Åsgård, Ulrika Landblom, Gellert Tamas).

Efter livstidsdomen som jag sitter av, så har ett flertal så kallade experter under åren uttalat sig om mig. Förutom att jag aldrig samtalat med någon av dem, så påstod de saker som tycks vara helt tagna ur luften utan någon som helst hänsyn till mig som person. Jag undrar om de egentligen förtjänar en kommentar alls. Min erfarenhet är dessutom att man inte kan få mycket till upprättelse genom att till exempel anmäla dem till de nämnder som behandlar sådana ärenden. År 2005 anmälde jag psykiatern Ulf Åsgård till socialstyrelsen för att detaljerat ha kommenterat min sjukjournal i Aftonbladet (31 mars 2005). Delar av journalen hade i och för sig publicerats av journalisten/författaren Gellert Tamas i hans bok om mina brott - reportrar får ju som bekant skriva det mesta utan att avslöja sina källor. Nu behöver de tydligen inte heller hålla sig till sekretesskyddet för visst material (sjukjournaler). Jag anmälde i alla fall Åsgård för att jag tyckte att det var oetiskt av honom att som psykiater citera journalen. I artikeln i Aftonbladet lät han det dessutom framstå som om vi hade samtalat med varandra, vilket vi inte har gjort. Han arbetade på samma häkte jag satt på och kom in till min cell en gång och ville tala med mig, men jag svarade att jag inte ville det, varpå han lämnade mig, och sedan dess har vi bara hälsat kort på varandra i korridoren på den tiden jag var kvar där. Efter det har jag inte stött på honom alls. Tyvärr så ansåg socialstyrelsen inte att han gjort något fel som refererat till min sjukjournal trots att han dessutom tyckt till ganska ordentligt om hur psyksjuk jag var - enligt honom. Låter ju väldigt proffessionellt, eller hur? Diagnostisera en dömd brottsling utan att ens ha samtalat med honom.
Nu bestod ju inte socialstyrelsen av de smartaste handläggarna i världen heller. Jag hade som svar på en förfrågan om radering av nämnda sjukjournal fått till svar att jag är historisk och att den därför inte fick raderas. Historisk? De kan väl möjligtvis ha menat att mina brott var det, men inte jag som person. Varför skriva det då? En levande människa kan inte vara historisk. Det förgångna tillhör historien, inte levande människor.

Hur som helst så kommenterar jag nu de expertutlåtanden som publicerats i massmedia (plus ett utlåtande från en anstaltspsykolog) Ingen av de tre som nämns här har som sagt träffat respektive ens samtalat med mig!

Jag börjar med Leif GW Persson som redan 1993, efter livstidsdomen från tingsrätten, sa till massmedia att min rättsprocess skulle komma att kosta ett antal miljoner och avslutade med att säga att jag skulle kosta staten ytterligare 20 miljoner kronor - ett för varje år i fängelse. Då ska man veta att på den tiden var livstidsstraffen mindre än hälften så långa som idag. Ett exempel på det är kroaten Bariceks livstidsdom för avrättningen av en ambassadör. Han fick tidsbestämt till 18 år och frigavs efter halva tiden - alltså 9 år i fängelse. Detta fick han trots att han mitt i straffet blev fritagen med hjälp av en flygplanskapning i Bulltofta som användes som utpressning för att få honom fri. Han släpptes och var ute några år innan han greps och fick sitta av resten av tiden i svenskt fängelse (Täbyanstalten 1986). Han for senare ner till Kroatien och krigade i inbördeskriget i det forna Jugoslavien, där han blev ihjälskjuten. Hur rehabiliterad var han då, kan man ju fråga sig?

Jag undrade naturligtvis hur Leif GW kom fram till att jag skulle sitta mer än dubbelt så lång tid. Trodde han inte att jag skulle kunna ångra, rehabilitera mig och leva lagligt resten av mitt liv eller ville han göra sig viktig i massmedia? Han har aldrig någonsin träffat mig.

Nyligen i "Veckans brott", (i slutet på 2012) sa Leif GW att jag förmodligen ska sitta "bra många år till" och att jag är "nätt upp det värsta man kan tänka sig". Det låter obegåvat. Jag kan tänka mig värre saker. Våldtäkt på barn, mord på barn eller kvinnor - och hur var det med baltutlämningen från Sverige efter andra världskriget till Stalins blodbesudlade diktatur. Det var väl inte heller speciellt snyggt agerat av den dåvarande regeringen? Skicka åttio gubbar raka vägen till exekutionspatrullen - eller hur det nu var?
Leif GW sa vidare att det finns besvärande omständigheter för att jag har fler mord på mitt samvete. Vad babblar han om? Jag har aldrig blivit beskylld för något mer än det jag 2001 offentligt erkände i polisförhör. I erkännandet inkluderade jag de brott som jag blev friad för i brist på bevis, eller för att de hade preskriberats. Det gällde två av invandrarattentaten och en rad bankrån, (bankrån preskriberades efter tio år då).
Jag tror i och för sig att jag är misstänkt för ett mord till, i Frankfurt am Main, men jag hade inget med det att göra, utan fick det på köpet i och med att jag blev gripen för attentaten i Sverige. Jag hade haft en argumentation med en gardrobiär på en restaurang, som senare hittades rånmördad och både svensk och tysk polis hörde mig upplysningsvis om detta. Här påstår BKA (Bundeskriminalamt) dessutom att de hittat en hylsa som gjorts i samma serie som den ammunition jag ägde. Det görs hundratusentals i samma serie och jag hade defacto sålt både pistol och ammunition i Frankfurt innan jag flög till Afrika. Hur udda är det då? Jag vet inte, men ett är säkert, jag hade inget med mordet att göra. Efter polisförhören har det inte hänt något. Det har talats om att fallet är nedlagt och att jag fortfarande är misstänkt, men inget har nått mina öron direkt.
Nu verkar det inte som om Leif GW menade denna misstanke utan han syftade tydligen på några andra mord, i Sverige. Det ska han ha sagt i "Veckans brott" under 2012 - själv missade jag programmet då det sändes första gången och tyvärr även reprisen. Att bli misstänkt eller kontrollerad av polisen om ytterligare olösta fall när man har livstid är en sak, och inte helt ovanligt - jag har faktiskt även misstänkts för och hörts av Säpo för Palmemordet - men att en professor i kriminologi går ut i media och antyder att jag är skyldig till fler brott än de jag gjort och dömts för, verkar helt uppåt väggarna. Varför går han ut med det om han nu tror det? Han om någon borde väl veta att det är polisens jobb att göra det. Ren smutskastning, har karlen delirium eller vad är det frågan om?

Sen sa han att jag tyckte om att läsa om mig själv i böcker som den Tamas skrivit? Det förstår väl alla att man inte gillar att läsa om sina illgärningar. Ju förr de hamnar i det förflutna, desto bättre. Det skulle inte förvåna mig om till exempel Breivik och kanske andra fått en missriktad inspiration av mitt dåvarande främlingshat på grund av boken. Och varför skrevs den förresten? För att upplysa offren om mig och mina motiv till dåden? Detta hade jag (se tidigare blogginlägg, 28/1) redan gjort både i en rundskrift till samtliga offer och genom att ställa upp i en intervju i "Kalla fakta" 2001? Knappast troligt alltså att det var anledningen. Snarare var det för att Tamas ville skapa sig ett namn som författare och tjäna en hacka på köpet?

Åsgård å andra sidan yttrade sig igen (se ovan också) i en intervju i Expressen den 8 juni 2012 att de finns de som tycker om att sitta inlåsta i häkte och/eller fängelse. Hur dumt är inte det påståendet? Ingen vettig människa vill ju sitta inlåst. Fängelsevistelsen är väldigt kränkande ur ett mänskligt perspektiv. Det innefattar att man inte har friheten att välja sin egen framtid. Även om man inte alltid har lyckats så bra ute med att ordna sitt liv på ett sätt som man gillar - typ bra arbete efter genomförd utbildning och leva med sin familj - så är ju möjligheterna helt annorlunda innanför murarna. Inget familjeliv att tala om, utbildningsmöjligheterna eller att få arbeta med det man tycker om, är i princip obefintliga, plus all begränsad rörelsefrihet och så vidare - ja alla kan ju själva föreställa sig att listan på argumenten mot att vilja sitta inne är väldigt lång.
De enda jag hört talas om som hellre vill sitta inne är någon enstaka ur gruppen av de totalt utslagna i samhället som tycker att de får det bättre på insidan. Förr i tiden fanns det även en del personer från länder med riktigt dålig ekonomi, typ från före detta kommunistiska östblocket som faktiskt kunde försörja sina familjer genom att jobba på vissa anstalter i Sverige där arbetsersättningen kraftigt översteg inkomsten för arbete i respektive hemländer.

Och skulle det nu vara så att någon frihetsberövad sagt att han inte har något emot att sitta inlåst när det samtidigt är en "slam dunk" att hamna i fängelse så fattar ju en femåring att det inte betyder att de menar det. Ska inte en psykiater kunna läsa mellan raderna? Personligen har jag aldrig sagt något så dumt. Jag gör bara min tid med så gott mod jag kan uppbringa. Den dagen då jag får förlåtelse för det jag gjort och blir en fri människa igen, kommer i alla fall inte jag att sakna tiden här inne.

Sen var det som sagt ytterligare en "expert" som uttalade sig. Det gjorde hon genom att skriva ett psykologutlåtande angående min lämplighet att få permissioner, som var något av det mest verklighetsfrämmande jag någonsin stött på. Det var den på Kumlafängelset dåvarande anställda psykologen Ulrika Landblom som omkring år 2005 skrev att jag under en permission skulle kunna fly genom att mörda de medföljande vakterna och råna en bank??? Jag läste utlåtandet och bad att få tala med anstaltschefen för att ta reda på vad det var frågan om för idioti. Då ringde istället Landblom upp mig och undrade om jag ville tala med henne - efter bedömningen. Tala om att bete sig irrationellt. Det fungerar tydligen inte med att läsa fem år på högskolan, ta en psykologexamen och sen hjälpa sig själv. Det hade hon kunnat behövt - hjälp alltså. Jag hade redan då haft ca ett dussin "lufthålspermissioner" och hade sökt om de ganska likartade "bevakade permissionerna" (skillnaden är att man i de tidigare inte vet när och vart man ska på utevistelsen) Hon har heller aldrig träffat mig. Alla som jag visade utlåtandet för, inklusive andra psykologer och personal, skakade på huvudet och förkastade hennes skrift, som jag uppfattade det som, total galenskap. Två andra intagna jag suttit med många år och kände väl, drabbades också av hennes utsvävningar. Den ene skulle enligt henne vara benägen till att förgifta oss andra fångar - han satt för något helt annat - och den andra som var en särskilt social och glad prick jämt, skulle vara självmordsbenägen. Vi kunde bara skaka på huvudet åt detta och hoppades, på goda grunder, att utlåtandena inte skulle ligga oss i fatet för framtida beslut uppifrån. Jag tror faktiskt att det inte har gjort det. Jag har för övrigt haft bevakade permissioner ett tag nu, och väntar på nästa steg i kedjan som man måste genomgå inom kriminalvårdens system.

Visst har jag varit en egotrippad idiot med för mycket hat inom mig och för lite vett (att bearbeta hatet med i tid) och jag har begått grova och allvarliga gärningar, men det ska inte betyda att man är lovligt byte för alla linslöss och andra publicitetssugna som tydligen tycker att man ska vara fågelfri också.

Jag har alltid tyckt att som man bäddar får man ligga - men måste man göra det med hur mycket oväsen (läs: ovett) som helst?

torsdag 31 januari 2013

Inlägg 28 januari 2013 med svar på frågor

(Till "Safiya Ahmed")
Frågor: Vad skulle du säga till offren idag om du träffade dem?

Svar: Ungefär som jag sa i den rundskrift jag skickade ut 2001 till alla offren, respektive anhöriga, då jag erkände brotten officiellt. Att jag naturligtvis ångrar mig och önskar att jag kunde göra det gjorda ogjort. Jag förstår hur väldigt kränkande det måste ha varit för dem, och att jag då var en väldigt fördomsfull och dum person. Jag hade få utländska vänner och de som jag haft gick långt tillbaka i tiden från min tonårstid. Dessa hade jag inte träffat på cirka 20 år.
På fängelset blev jag mycket imponerad över hur snällt och schysst invandrarna bemötte mig trots att jag själv hatat dem en gång. De hatade inte mig tillbaka utan såg mig bara som en annan intagen utan att döma mig. En del tyckte väl att jag hade varit tokig, och en del att de själv ville avgöra vad jag var för någon. Alltså inga förutfattade meningar där inte. Hur som helst så var det ett sätt som fick mig att respektera dem, och det var pinsamt att se hur annorlunda de var mot mig, mot hur jag varit mot dem. Jag skämdes mycket då och jag skäms naturligtvis fortfarande när jag tänker på hur jag var på den tiden. Även många av mina bekanta reagerade med chock och förvåning över mitt handlande när jag greps, så jag har blivit av med en hel del, men även fått en del nya, även invandrare.

(Till "Pontus Bergman")
Frågor: Varför slog du advokaterna under häktestiden? Hur fungerar ditt umgänge på fängelset?

Svar: Påhoppet på advokaterna var för att jag ville skapa en jävsituation och därigenom tvinga fram ett byte av dem. Jag fick inte längre göra det. Jag hade redan bytt så många gånger att domaren inte godkände fler byten. Jag var övertygad om att jag inte skulle lyckas få en ändring av livstidsdomen med de advokater jag hade. Man kan ju inte tvinga en advokat att bli bättre, respektive förmå honom att kunna övertyga en rätt om att man är oskyldig mot dessutom ganska besvärande indicier vilket det ju rörde sig om.
Samtidigt fanns det oegentligheter (direkta falsifikat av fotspår) från polisens sida i bevisen i en del av åtalet (rånen) som rätt presenterade kunde ha kastat en kraftig skugga över de i de viktigare delarna (skjutningarna) funna indicierna.
Jag var alltså inte så arg på advokaterna att jag ville slå dem - i och för sig väldigt besviken - men såg bara alternativet att antingen titta på och få livstid som ett brev på posten, eller att se till att få en ändring till stånd. Det misslyckades jag med i slutändan, och mitt handlande såg naturligtvis ganska udda ut.
Så att umgås med andra intagna har inte varit ett stort problem på grund av mitt sätt. Jag har i och för sig haft ett lite hetare temperament än genomsnittligt, men inte så att det brukar leda till handgripligheter, utan mest verbala påhopp. Detta beteende hade jag mest i yngre dagar, och det har jag lagt bakom mig sedan länge.

tisdag 22 januari 2013

Inlägg med kommentarer på frågor - 20 januari 2013

(Till "nifrom" från 2 jan 2013)
Frågor: Hur väl stämmer boken Lasermannen in på verkligheten?

Svar: Tamas bok tar sammanfattningsvis upp tre delar. Dels den politiska situationen rörande invandringspolitiken i Sverige, dels polisarbetet med att fånga mig, och slutligen en beskrivning av mig som person. Jag tycker att de bägge första teman är bra beskrivna och stämmer väl överens med fakta. Däremot så är jag mindre imponerad av hans beskrivning av mig. Den är ganska snedvriden och svartmålande. Totalt sett har han gjort ett gediget bakgrundsarbete och boken är ju välskriven och lättläst.

Jag har däremot inte medverkat alls till att den skulle skrivas och Tamas och jag hade en muntlig överenskommelse att han skulle höra av sig igen - efter intervjun som jag gav honom för Kalla Fakta 2001 - om han ville skriva en bok också. Det ville och gjorde han och använde materialet till TV-4 intervjun utan min vetskap. Ett år senare ungefär så var boken ute. Jag fick två exemplar och en fråga vad jag tyckte om den. "Bra" lyckades jag få ur mig med lite ansträngning med tanke på den skeva bilden av mig men den i övrigt korrekta skildringen.


(Till "Henrik" från 8 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Sverigedemokraterna?

Svar: Innan jag greps skulle jag troligtvis röstat på SD. Nu ligger jag i mitten av den politiska skalan. Åkesson gör ett seriöst intryck tycker jag, men politik har aldrig varit min grej så jag har inte hängt med i speciellt mycket av vad som varit på tapeten för just honom.


(Till "JoakimIsDemented" från 9 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Marcimains dramatisering "Lasermannen" från 2005?

Svar: Den bygger ju bara på den mer eller mindre dokumentära boken av Tamas med samma titel, men är ganska fantasifull i många detaljer. Den är däremot välgjord och Dencik som spelade lasermannen var otroligt lik mig. Det fanns till och med de som efteråt frågade mig hur jag kunde ställa upp på att göra en sådan film. Jag har naturligtvis inte deltagit. Faktum är att jag inte haft något alls med själva filmen att göra.

Jag tycker naturligtvis inte heller om att det gjorts en film om mina brott - lika lite som jag gillar att dåden haussas upp i media, vilket i och för sig förekommer allt mindre nuförtiden. Det är bättre att gamla oförrätter läggs på historiehyllan.
Om jag däremot ser på den rent filmiskt så tycker jag som sagt att den håller hyfsad kvalitet och en del inslag var rent av komiska. Det verkar som om den var ganska påkostad.


(Till kalle svensson" från 11 januari 2013)
Frågor: Vad tycker du om filmen "American History X"?
            Var det så du utvecklade vänskap med utländska människor i fängelset?
            Varför hyrde du filmen "Holocaust" gång på gång?
            Kände du dig bitter mot din pappa på grund av att du ärvde hans svarta hår?

Svar: "American History X" är en ganska stark film bitvis och kanske skildrar ett möjligt scenario för nynazister som överger sina åsikter. För mig berodde ögonöppnaren mer på att jag inte blev hatad "tillbaka" utan möttes med respekt. Det gjorde att jag naturligtvis respekterade invandrare lika mycket som andra. Någon sämre behandling av svenskar fick jag inte. Alltså är svaret på andra frågan "nej".

"Holocaust" var den första filmen om Andra världskriget som jag sett som visade en realistisk bild av nazisterna, och den har jag bara sett en gång. Den andra och senaste gången jag hyrde den var för att jag bandade sevärda filmer. Den var ganska populär och jag minns att jag var tvungen att fråga efter den flera gånger innan den fanns inne igen - därav intrycket att jag skulle ha varit fixerad av den, vilket jag inte var. Alla känner ju till nazisternas hemskheter och ingen kan ju ärligt njuta av det som skildras i filmen.

Någon besvikelse över att jag föddes svarthårig fanns inte. Anledningen till att jag började färga håret var enbart för att jag tidigt började bli gråhårig och eftersom man för samma besvär kunde skifta färgen i håret till andra nyanser. Jag provade på det också efter några svarttonningar. Lystret i håret såg mer naturligt ut genom proceduren att först bleka det, sen färga det, och sedan sätta i en massa slingor. Färgen var som ljusast mellanbrun och ibland väntade jag någon dag med att sätta i den eftersom det sved ganska mycket i hårbotten vid varje process på den tiden. Har inte provat på dagens färgmedel - de kanske är skonsammare - men så var de inte för tjugo år sedan.
Du kanske undrar om mina namnbyten också. Dessa var enbart för att jag ville ha ett enklare namn som inte ledde till en massa frågor om stavningen. Stannerman ångrade jag med en gång. Jag har aldrig skämts eller så för pappas namn, som jag fick först.


(Till övriga stöttande och vänliga själar som inte fått enskilda svar)

Svar: Ett varmt tack för ert stöd.
Per, dig minns jag. Hur gick det för dig och pärlan som suktade efter dig så på SC? (Skam den som ger sig!!!) Bästa lyckönskningar önskar jag tillbaka också! Vet ej vart jag hamnar efter muck.