måndag 31 december 2012

Teaterpjäs, samt några frågor

Under hösten 2012 startade ett teaterprojekt, på anstalten, som jag deltog i. Premiären var den 4/12. Pjäsen är en enaktare på 35 minuter, som några av anstaltsavdelningarnas intagna redan har hunnit se. En s.k. anhörigföreställning anordnades också. Vid tidigare års uppsättningar krävdes inte att vänner till oss "fängelseskådisar" behövde vara registrerade och godkända besökare och inledningsvis sades det att det räckte med personnummer och namn för att de skulle få komma - förutsatt att de är vita i polisens brottsregister.
Anledningen till att alla ens vänner inte har besökstillstånd beror på olika saker. I mitt fall så har fästmön vänner vilket också gör dem till mina vänner på sätt och vis, men det betyder inte att de har lust att titta in på en fika i ett besöksrum hos en f.d. grov brottsling eftersom de kanske tycker att de kan vänta med att lära känna mig tills jag frigivits och se om deras vän har valt en loser eller hedersknyffel att bli kär i. Alltså behövdes inte omaket att bli formellt listade som besökare bara för ett teaterbesök. Att se en pjäs i anstalt med personal närvarande och mingla lite efteråt är ju ett annat sorts besök som inte borde kräva lika mycket säkerhetskontroller för att godkännas. Vännerna ifråga är ju vita i papprena. Att få ett besked om avslag för alla utom registrerade besökare en vecka innan premiären trots att det inte ens var frågan om helt obevakade förhållande som de i besöksavdelningen, var svårbegripligt ur flera aspekter. Har man livstid så är ett socialt nätverk, både ett professionellt (myndigheter, övervakare, mm.) och ett privat en fördel och ska i alla fall inte motarbetas av kriminalvården.
Hade jag blivit informerad om kraven för vännernas deltagande direkt, hade jag dessutom hunnit med att få dem registrerade på vederbörligt sätt som besökare och inte som nu att först bli lovad de ska få komma om de har vita papper, bjuda in dem och sedan behöva ta tillbaka inbjudan och detta fina tillfälle för dem att få träffa sin väns något omdiskuterade val av käraste. I förbigående sagt så blir alla som har vita papper vanligtvis godkända som besökare utan något krångel. Nu blev det "bara" flickvännen och lekmannaövervakaren som fick komma. Lite tråkigt tycker jag. Det berodde, som det brukar när det gäller myndigheter, på en trögrodd byråkrati med dess brist på kommunikation mellan olika beslutsfattare. Det gick heller inte att ändra på beslutet trots att det kom en vecka innan anhörigföreställningen skulle ges och att den ansvarige med lite vilja borde ha kunnat godkänna dem som besökare under tiden - problemet löst. Någon sorts för mig personlig motarbetning är det inte frågan om. Det förekommer en hel del svårbegripliga besked och regler inom kriminalvården helt enkelt. Nu blev inte de drabbade presumtiva teaterbesökarna speciellt uppbragda och tyckte nog att omaket med ett fängelsebesök var skönt att slippa rent generellt - vem tycker om att gå till ett fängelse om man inte behöver det! Så ingen större förlust på det sättet. Förlusten var mer min eftersom jag inte fick hälsa på min fästmös vänner i ett lite mer offentligt sammanhang. Pjäsen är i alla fall en framgång och det är riktigt roligt att vara med. Vi är tre intagna som har ungefär lika stora roller var och pjäsen är uppbyggd som "I väntan på Godot" - två snubbar som trissar upp varandra om aktuella samhällsproblem och på slutet dyker en tredje ödesfigur upp. Men allt avrundas genom en optimistisk kovändning. Titeln är "Vem hoppar först" och texten är en nyproduktion - så när som på själva upplägget, som sagt.

Detta om detta och jag avrundar med några rubriker och kortare beskrivning på framtida frågor som också är svårbegripliga för dem som drabbas av dem. En del är mer allmänna, en del mer åt det personliga till men kanske har andra personer liknande erfarenheter?

1. Varför har veckopengen på 300 kronor legat på i princip samma nivå i minst tjugo år medan priserna i (fängelse)kiosken gått upp betydligt?

2. Varför får inte intagna betalt för en full 40-timmars vecka trots att arbetstiden för intagna inte erbjuds dem pga besparingar på personalens antal timmar i tjänst? Omkring år 2005 blev celldörrarna upplåsta en timme senare på morgonen pga personalbesparingsskäl.

3. Varför uttalar sig "experter" om mig, trots att de aldrig träffat eller talat med mig? Exempelvis kriminologiproffessor Leif GW Persson, f.d. psykiatrikern Ulf Åsgård, och psykologen Ulla Landberg påstår både det ena och det andra om vad de tror jag har begått för ytterligare brott respektive ställer diagnoser och påstår sig veta vad jag har i tankarna m.m.
Är det ens värt att ta upp som en fråga för det är förmodligen inte bara jag som tycker att "experterna" och uttalandena bäst jämförs med puttrande häxkittlar som spyr ut subjektiv galla med jämna mellanrum utan rim och reson?

4. Varför har alla livstidare dömda före 1.1.1999 fått en retroaktiv påbackning på strafftiden i.o.m. att strafftiden förlängdes från halvtid till två tredjedelstid då? De som fick tidsbestämda straff drabbades inte retroaktivt.

5. Livstidare har dessutom fått längre straff pga att de tidsbestämda straffen enligt ny praxis blivit förlängda från tidigare max 10 år (fram till 1990-talet) till nuvarande arton år. Var har rehabiliteringssyftet för livstidare tagit vägen undrar man? Borde livstidsstraffet ha avskaffats för länge sedan? Ha blivit som Norges tjugoett år med utskrivningsprövning? Alla som i Sverige (och väl Europa?) fått en livstidsdom och visat sig inte vara återfallsbenägna har ju fått nåd/tidsbestämt efter en tid. Vad vore meningen annars? "Hämnd ljuva hämnd"????

Det här har blivit en hel del om brister i kriminalvårdssystemet vilket jag ursäktar mig för. Det beror nog till viss del på mitt nyligen påbörjade arbete i FT (förtroenderådet, där jag är representant för fångarnas intressen) Jag har naturligtvis även andra intressen.

torsdag 20 december 2012

Slutet för högskolestudier i kriminalvårdsanstalter?


Beslut från den 14 juni 2011 innebär att laptop-pc för studier ska förbjudas inom kriminalvårdens anstalter. Se Kriminalvårdens Dnr: 11-2011-13892, Ver 1.0. Istället ska det bara finnas InIT-datorer tillgängliga i och under skoltid. Dessa ska i princip bara tillhandahålla ordbehandlare och går i dagsläget inte att installera t. ex. statistikprogram av typen SPSS, Minitab och ArcGis eller andra mer "sofistikerad" programvara för kurser som intagna haft tillgång till under snart tio års tid och som inte kräver annat än en vanlig laptop med ordinär prestandastandard. De är också lättare att kontrollera på innehållet av de dokument som skapats av intagna i samband med studierna. InIT-datorerna är det enda datorstöd som man får tillgång till och innebär att man fortsättningsvis alltså ska studera på högskolan enbart i skollokalerna några timmar per dag. Det betyder att villkoren för högskolestudier på anstalterna blir som att läsa in högskolekurser på ett internet-kafé med tanke på att studieförhållandena som råder i skolutrymmena inte går att jämföra med lugnet i cellerna. Alla studier med pc i cellerna, framförallt kvällstid då man är inlåst och har lämplig koncentrationsmöjlighet, upphör.

Den officiella anledningen till beslutet är att intagna inte ska kunna komma åt USB-kontakter och dylikt på datorerna. Det är och kan inte vara ett hållbart resonemang. Det är lätt att hindra intagna att få in otillåtna tillbehör som skulle kunna användas för nätuppkoppling och telekommunikation med yttervärlden. Till exempel så har förekomsten av narkotika nästan totalt upphört på anstalter med hög säkerhetsklass där de flesta långtidsdömda sitter och det är naturligtvis lika lätt för personal att hindra elektronik som narkotika, om inte lättare. Det är också de långtidsdömda som har störst behov, tid, ambition och möjlighet att läsa på högskolorna för att skaffa sig en bas för ett framtida yrkesliv.

Finns det andra underliggande orsaker till att beslutet fattades? Är det mer arbete för personalen och medför det extra kostnader? Det kan inte heller vara ett godtagbart skäl eftersom man som sagt vid letandet efter narkotikan med de kontroller vid ankomst och besök och de regelbundna visitationer på avdelningarna som görs får en spin-off-effekt som gör att de elektroniska saker som befaras ska smugglas in automatiskt hittas vid samma tillfälle.

Får det inte kosta något att låta studier på högskola få pågå eftersom de är en så stor hjälp för intagna att komma vidare utan kriminalitet i livet. Studierna i sig är gratis för anstalten eftersom de är på distans och pga att den intagne själv betalar all litteratur. Det som kostar är datorerna och de har tills nyligen funnits i tillräckligt antal. Nu är de redan kasserade respektive utsålda eller dylikt. Borta är de i alla fall. Något större svinn pga förstörelse från den intagnes sida under de ungefär tio år som de har funnits tillgängliga för högskolestuderande har inte varit fallet eftersom man vid erhållandet av en pc-laptop fick skriva på ett avtal om hur man fick handskas med dem och dessutom lämna 1000 kronor i deposition för eventuella skador som skulle kunna uppstå pga oaktsamt handhavande. Det har så gott som alltid legat i den studerandes intresse att ha tillgång till datorn och genom alternativet att bli av med den vid missbruk har det naturligtvis skötts till allas belåtenhet.

Den enda anledningen man kan tänka sig kvarstå är en strävan att högsäkerhetsanstalterna (klass 1) ska ha så enkla rutiner som möjligt för personalen och fullständig kontroll av allt inklusive vad dessa skriver och gör i studieväg och att det absolut inte ens får förekomma risken till några möjligheter att något olagligt skulle kunna ske. Det påminner om hur de har det i "maximum security prisons" i USA. Det har under de senaste sex, sju åren funnits en klar trend som går åt det "amerikaniserade" hållet till med kraftigt indragna träningsmöjligheter och starkt begränsade innehavsregler angående böcker och tidningar. Max trettio stycken av bägge sorterna innefattande skolmaterial vilket är en helt orimlig regel när man i varje kurs har flera böcker, ofta köper upp sig på lexikon och dessutom behöver föregående kursböcker för att "slå i" i påbyggnadskurserna.
Fysisk träning har bevisligen befunnits viktig och hälsosam då det är en förutsättning för ett frihetsberövat liv att klara sitt psyke är att man mår fysiskt bra och därmed också kan studera bättre. Det dåliga med "amerikaniseringen" i svenska anstalter, är att de fängelser i USA där man har dessa hårda regler, i Sverige motsvaras av säkerhetsavdelningarna som bara är 72 platser här i landet och inte de övriga hundratals platserna som också tycks drabbas av säkerhetsaspekterna hos HK's (Huvudkontoret Kriminalvården) beslutsfattare. Dessa personer är dessutom väldigt sällan ute på anstalterna utom för besök några gånger per år och får inte den feed-back som personalen på anstalterna som arbetar med de intagnas skol- och behandlingsprogramfrågor skulle kunna ge.

Det är allmänt bekant att det är en generellt låg utbildningsnivå bland nydömda brottslingar och sambandet talar för att man genom utbildning automatiskt borde komma tillrätta med en stor del av kriminaliteten hos de dömda intagna genom studiemöjligheter på avancerad nivå. Man får också en potential att se straffet som något positivt genom att man kan ta tillvara på tiden i anstalt på ett kreativt sätt för framtiden. Man ökar med andra ord möjligheten för ett icke-kriminellt liv när man kommer ut pga dels möjligheten att fortsätta studierna man påbörjat eller göra det lättare att komma in i yrkeslivet igen med högskolemeriter i cv'n. Det går oftast inte att läsa in hela högskoleprogram i anstalt men det är inte frågan om att bara få in en fot i universitetsmiljön. Många har läst in en eller flera magistrar, fil. kand m.m. och det finns flera fall där tunga brottslingar startat upp t. ex. en juristfirma och andra som börjat som lärare i högskolemiljö efter studierna på anstalt. Möjligheterna med distansstudier pga internet har vidgat möjligheterna avsevärt.

En annan fördel kan också vara att man genom en vettig sysselsättning minskar bieffekter som samhällsfientliga attityder. Det är svårt att sitta inlåst och lätt att känna det som förlorad tid - naturligtvis är det ens eget fel - men det är svårt för många att inte uppleva känslor av agg och ovilja mot samhället och myndigheter när man isoleras och inte har sin frihet i behåll. Detta är något som man vill undvika så mycket som möjligt och det kan rådas bot på med bland annat studier för dem som vill göra det. Man kan förvånas över hur många det är som innan de dömdes inte ens visste att de har kapacitet och läggning för studier på sådan nivå och som varit otroligt framgångsrika i att läsa in hundratals med hp, (högskolepoäng). I många fall har det föregåtts av att läsa in behörigheten vilket sällan varit ett problem.

Ytterligare fördelar med högskolestudier är att de skapar en kontakt med livet utanför murarna redan medan man sitter inlåst. Den kontakten är naturligtvis väldigt reglerad men man känner en helt annan gemenskap med livet ute i samhället när man klarat av sin första kurs och sedan brukar det rinna på av bara farten med fortsättningskurserna. En del hittar en inriktning med program på högskolenivå som de kan slutföra i anstalt eller som de flesta så har de fått en solid bas att stå på för avslutande studier efter frigivningen.