(Till "Safiya Ahmed")
Frågor: Vad skulle du säga till offren idag om du träffade dem?
Svar: Ungefär som jag sa i den rundskrift jag skickade ut 2001 till alla offren, respektive anhöriga, då jag erkände brotten officiellt. Att jag naturligtvis ångrar mig och önskar att jag kunde göra det gjorda ogjort. Jag förstår hur väldigt kränkande det måste ha varit för dem, och att jag då var en väldigt fördomsfull och dum person. Jag hade få utländska vänner och de som jag haft gick långt tillbaka i tiden från min tonårstid. Dessa hade jag inte träffat på cirka 20 år.
På fängelset blev jag mycket imponerad över hur snällt och schysst invandrarna bemötte mig trots att jag själv hatat dem en gång. De hatade inte mig tillbaka utan såg mig bara som en annan intagen utan att döma mig. En del tyckte väl att jag hade varit tokig, och en del att de själv ville avgöra vad jag var för någon. Alltså inga förutfattade meningar där inte. Hur som helst så var det ett sätt som fick mig att respektera dem, och det var pinsamt att se hur annorlunda de var mot mig, mot hur jag varit mot dem. Jag skämdes mycket då och jag skäms naturligtvis fortfarande när jag tänker på hur jag var på den tiden. Även många av mina bekanta reagerade med chock och förvåning över mitt handlande när jag greps, så jag har blivit av med en hel del, men även fått en del nya, även invandrare.
(Till "Pontus Bergman")
Frågor: Varför slog du advokaterna under häktestiden? Hur fungerar ditt umgänge på fängelset?
Svar: Påhoppet på advokaterna var för att jag ville skapa en jävsituation och därigenom tvinga fram ett byte av dem. Jag fick inte längre göra det. Jag hade redan bytt så många gånger att domaren inte godkände fler byten. Jag var övertygad om att jag inte skulle lyckas få en ändring av livstidsdomen med de advokater jag hade. Man kan ju inte tvinga en advokat att bli bättre, respektive förmå honom att kunna övertyga en rätt om att man är oskyldig mot dessutom ganska besvärande indicier vilket det ju rörde sig om.
Samtidigt fanns det oegentligheter (direkta falsifikat av fotspår) från polisens sida i bevisen i en del av åtalet (rånen) som rätt presenterade kunde ha kastat en kraftig skugga över de i de viktigare delarna (skjutningarna) funna indicierna.
Jag var alltså inte så arg på advokaterna att jag ville slå dem - i och för sig väldigt besviken - men såg bara alternativet att antingen titta på och få livstid som ett brev på posten, eller att se till att få en ändring till stånd. Det misslyckades jag med i slutändan, och mitt handlande såg naturligtvis ganska udda ut.
Så att umgås med andra intagna har inte varit ett stort problem på grund av mitt sätt. Jag har i och för sig haft ett lite hetare temperament än genomsnittligt, men inte så att det brukar leda till handgripligheter, utan mest verbala påhopp. Detta beteende hade jag mest i yngre dagar, och det har jag lagt bakom mig sedan länge.
torsdag 31 januari 2013
tisdag 22 januari 2013
Inlägg med kommentarer på frågor - 20 januari 2013
(Till "nifrom" från 2 jan 2013)
Frågor: Hur väl stämmer boken Lasermannen in på verkligheten?
Svar: Tamas bok tar sammanfattningsvis upp tre delar. Dels den politiska situationen rörande invandringspolitiken i Sverige, dels polisarbetet med att fånga mig, och slutligen en beskrivning av mig som person. Jag tycker att de bägge första teman är bra beskrivna och stämmer väl överens med fakta. Däremot så är jag mindre imponerad av hans beskrivning av mig. Den är ganska snedvriden och svartmålande. Totalt sett har han gjort ett gediget bakgrundsarbete och boken är ju välskriven och lättläst.
Jag har däremot inte medverkat alls till att den skulle skrivas och Tamas och jag hade en muntlig överenskommelse att han skulle höra av sig igen - efter intervjun som jag gav honom för Kalla Fakta 2001 - om han ville skriva en bok också. Det ville och gjorde han och använde materialet till TV-4 intervjun utan min vetskap. Ett år senare ungefär så var boken ute. Jag fick två exemplar och en fråga vad jag tyckte om den. "Bra" lyckades jag få ur mig med lite ansträngning med tanke på den skeva bilden av mig men den i övrigt korrekta skildringen.
(Till "Henrik" från 8 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Sverigedemokraterna?
Svar: Innan jag greps skulle jag troligtvis röstat på SD. Nu ligger jag i mitten av den politiska skalan. Åkesson gör ett seriöst intryck tycker jag, men politik har aldrig varit min grej så jag har inte hängt med i speciellt mycket av vad som varit på tapeten för just honom.
(Till "JoakimIsDemented" från 9 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Marcimains dramatisering "Lasermannen" från 2005?
Svar: Den bygger ju bara på den mer eller mindre dokumentära boken av Tamas med samma titel, men är ganska fantasifull i många detaljer. Den är däremot välgjord och Dencik som spelade lasermannen var otroligt lik mig. Det fanns till och med de som efteråt frågade mig hur jag kunde ställa upp på att göra en sådan film. Jag har naturligtvis inte deltagit. Faktum är att jag inte haft något alls med själva filmen att göra.
Jag tycker naturligtvis inte heller om att det gjorts en film om mina brott - lika lite som jag gillar att dåden haussas upp i media, vilket i och för sig förekommer allt mindre nuförtiden. Det är bättre att gamla oförrätter läggs på historiehyllan.
Om jag däremot ser på den rent filmiskt så tycker jag som sagt att den håller hyfsad kvalitet och en del inslag var rent av komiska. Det verkar som om den var ganska påkostad.
(Till kalle svensson" från 11 januari 2013)
Frågor: Vad tycker du om filmen "American History X"?
Var det så du utvecklade vänskap med utländska människor i fängelset?
Varför hyrde du filmen "Holocaust" gång på gång?
Kände du dig bitter mot din pappa på grund av att du ärvde hans svarta hår?
Svar: "American History X" är en ganska stark film bitvis och kanske skildrar ett möjligt scenario för nynazister som överger sina åsikter. För mig berodde ögonöppnaren mer på att jag inte blev hatad "tillbaka" utan möttes med respekt. Det gjorde att jag naturligtvis respekterade invandrare lika mycket som andra. Någon sämre behandling av svenskar fick jag inte. Alltså är svaret på andra frågan "nej".
"Holocaust" var den första filmen om Andra världskriget som jag sett som visade en realistisk bild av nazisterna, och den har jag bara sett en gång. Den andra och senaste gången jag hyrde den var för att jag bandade sevärda filmer. Den var ganska populär och jag minns att jag var tvungen att fråga efter den flera gånger innan den fanns inne igen - därav intrycket att jag skulle ha varit fixerad av den, vilket jag inte var. Alla känner ju till nazisternas hemskheter och ingen kan ju ärligt njuta av det som skildras i filmen.
Någon besvikelse över att jag föddes svarthårig fanns inte. Anledningen till att jag började färga håret var enbart för att jag tidigt började bli gråhårig och eftersom man för samma besvär kunde skifta färgen i håret till andra nyanser. Jag provade på det också efter några svarttonningar. Lystret i håret såg mer naturligt ut genom proceduren att först bleka det, sen färga det, och sedan sätta i en massa slingor. Färgen var som ljusast mellanbrun och ibland väntade jag någon dag med att sätta i den eftersom det sved ganska mycket i hårbotten vid varje process på den tiden. Har inte provat på dagens färgmedel - de kanske är skonsammare - men så var de inte för tjugo år sedan.
Du kanske undrar om mina namnbyten också. Dessa var enbart för att jag ville ha ett enklare namn som inte ledde till en massa frågor om stavningen. Stannerman ångrade jag med en gång. Jag har aldrig skämts eller så för pappas namn, som jag fick först.
(Till övriga stöttande och vänliga själar som inte fått enskilda svar)
Svar: Ett varmt tack för ert stöd.
Per, dig minns jag. Hur gick det för dig och pärlan som suktade efter dig så på SC? (Skam den som ger sig!!!) Bästa lyckönskningar önskar jag tillbaka också! Vet ej vart jag hamnar efter muck.
Frågor: Hur väl stämmer boken Lasermannen in på verkligheten?
Svar: Tamas bok tar sammanfattningsvis upp tre delar. Dels den politiska situationen rörande invandringspolitiken i Sverige, dels polisarbetet med att fånga mig, och slutligen en beskrivning av mig som person. Jag tycker att de bägge första teman är bra beskrivna och stämmer väl överens med fakta. Däremot så är jag mindre imponerad av hans beskrivning av mig. Den är ganska snedvriden och svartmålande. Totalt sett har han gjort ett gediget bakgrundsarbete och boken är ju välskriven och lättläst.
Jag har däremot inte medverkat alls till att den skulle skrivas och Tamas och jag hade en muntlig överenskommelse att han skulle höra av sig igen - efter intervjun som jag gav honom för Kalla Fakta 2001 - om han ville skriva en bok också. Det ville och gjorde han och använde materialet till TV-4 intervjun utan min vetskap. Ett år senare ungefär så var boken ute. Jag fick två exemplar och en fråga vad jag tyckte om den. "Bra" lyckades jag få ur mig med lite ansträngning med tanke på den skeva bilden av mig men den i övrigt korrekta skildringen.
(Till "Henrik" från 8 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Sverigedemokraterna?
Svar: Innan jag greps skulle jag troligtvis röstat på SD. Nu ligger jag i mitten av den politiska skalan. Åkesson gör ett seriöst intryck tycker jag, men politik har aldrig varit min grej så jag har inte hängt med i speciellt mycket av vad som varit på tapeten för just honom.
(Till "JoakimIsDemented" från 9 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Marcimains dramatisering "Lasermannen" från 2005?
Svar: Den bygger ju bara på den mer eller mindre dokumentära boken av Tamas med samma titel, men är ganska fantasifull i många detaljer. Den är däremot välgjord och Dencik som spelade lasermannen var otroligt lik mig. Det fanns till och med de som efteråt frågade mig hur jag kunde ställa upp på att göra en sådan film. Jag har naturligtvis inte deltagit. Faktum är att jag inte haft något alls med själva filmen att göra.
Jag tycker naturligtvis inte heller om att det gjorts en film om mina brott - lika lite som jag gillar att dåden haussas upp i media, vilket i och för sig förekommer allt mindre nuförtiden. Det är bättre att gamla oförrätter läggs på historiehyllan.
Om jag däremot ser på den rent filmiskt så tycker jag som sagt att den håller hyfsad kvalitet och en del inslag var rent av komiska. Det verkar som om den var ganska påkostad.
(Till kalle svensson" från 11 januari 2013)
Frågor: Vad tycker du om filmen "American History X"?
Var det så du utvecklade vänskap med utländska människor i fängelset?
Varför hyrde du filmen "Holocaust" gång på gång?
Kände du dig bitter mot din pappa på grund av att du ärvde hans svarta hår?
Svar: "American History X" är en ganska stark film bitvis och kanske skildrar ett möjligt scenario för nynazister som överger sina åsikter. För mig berodde ögonöppnaren mer på att jag inte blev hatad "tillbaka" utan möttes med respekt. Det gjorde att jag naturligtvis respekterade invandrare lika mycket som andra. Någon sämre behandling av svenskar fick jag inte. Alltså är svaret på andra frågan "nej".
"Holocaust" var den första filmen om Andra världskriget som jag sett som visade en realistisk bild av nazisterna, och den har jag bara sett en gång. Den andra och senaste gången jag hyrde den var för att jag bandade sevärda filmer. Den var ganska populär och jag minns att jag var tvungen att fråga efter den flera gånger innan den fanns inne igen - därav intrycket att jag skulle ha varit fixerad av den, vilket jag inte var. Alla känner ju till nazisternas hemskheter och ingen kan ju ärligt njuta av det som skildras i filmen.
Någon besvikelse över att jag föddes svarthårig fanns inte. Anledningen till att jag började färga håret var enbart för att jag tidigt började bli gråhårig och eftersom man för samma besvär kunde skifta färgen i håret till andra nyanser. Jag provade på det också efter några svarttonningar. Lystret i håret såg mer naturligt ut genom proceduren att först bleka det, sen färga det, och sedan sätta i en massa slingor. Färgen var som ljusast mellanbrun och ibland väntade jag någon dag med att sätta i den eftersom det sved ganska mycket i hårbotten vid varje process på den tiden. Har inte provat på dagens färgmedel - de kanske är skonsammare - men så var de inte för tjugo år sedan.
Du kanske undrar om mina namnbyten också. Dessa var enbart för att jag ville ha ett enklare namn som inte ledde till en massa frågor om stavningen. Stannerman ångrade jag med en gång. Jag har aldrig skämts eller så för pappas namn, som jag fick först.
(Till övriga stöttande och vänliga själar som inte fått enskilda svar)
Svar: Ett varmt tack för ert stöd.
Per, dig minns jag. Hur gick det för dig och pärlan som suktade efter dig så på SC? (Skam den som ger sig!!!) Bästa lyckönskningar önskar jag tillbaka också! Vet ej vart jag hamnar efter muck.
söndag 6 januari 2013
Ett inlägg med kommentarer på frågor - i någorlunda kronologisk ordning
(Till Oscar MJ)
Frågor: Din inställning till dina brott?
Tankar kring detta?
Tankar om din förändring?
Svar: Har sedan länge tagit avstånd från brotten och ångrar dem naturligtvis djupt. Jag kan inte göra dem ogjorda och tänker ofta på vad gärningarna betytt för de som drabbades. Det måste ha varit oerhört kränkande och med en känsla av stor orättvisa när det hände och naturligtvis sitter spåren av dåden kvar för många av offren.
Efter att jag tagit itu med den faktorn som gjorde det möjligt att begå brotten - hatet mot andra folkgrupper i Sverige - så har jag tänkt på hur vansinnigt det var att låta det få växa utan att göra något åt det i tid. Idag är jag inte längre hatfylld eller fördömande. Det var inte bara en jobbig känsla att bära med sig, utan det gjorde mig också oemottaglig och avtrubbad för normal medkänsla och förståelse för andras situationer och behov. Jag var inte konstant hatfylld på den tiden, men det triggades fram väldigt lätt när invandrarfrågor dök upp i samtal, och kontakten med dem fungerade ofta lite som ett rött skynke för mig.
Det enda och rätta sättet var att bli av med hatet, och bearbetningen av det gick lättare än jag föreställt mig, eftersom de biverkningar av stress, spänning och okänslighet ersattes med mer harmoni, ökad koncentrationsförmåga på studier och ett roligare, mer avspänt umgänge med personer i min omgivning.
Bearbetningen bestod i att jag frågade mig varför jag hatade; alltså, ifrågasatte mina motiv och försökte komma in på alternativa tankebanor. Som det ofta är med problemlösande uppgifter inom t.ex. mina naturvetenskapliga studier, så hade jag hjälp av att kunna bolla en fråga fram och tillbaka, se problemet ur olika synvinklar och kunna välja det som är det mest riktiga svaret på frågan. Jag fick också hjälp av min omgivning genom sättet hur jag blev bemött av människor som jag tidigare hatat. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag inte hatad tillbaka, utan fick på ett för mig pinsamt sätt uppleva mycket förlåtelse och förståelse som fick mig att respektera dem, och inse att alla har lika stor rätt till respekt som jag själv. Det var en riktig ögonöppnare. Jag såg med beundran på att de inte sjönk ner på min tidigare nivå av fördömande och förutfattade meningar, utan behöll sin pondus och dignitet oavsett.
Så på frågan hur jag ändrats är nog det viktigaste att jag numera kan gå vidare i livet och planera framtiden för ett liv till den dag jag kommer ut. Skulden för det jag gjorde kan inte försvinna, men jag lever med den, och är numera framåtseende på ett optimistiskt sätt.
(Till Rasmus Bjarnmark)
Frågor: Vad ångrar du?
Hur lever du?
Vad saknar du ute?
Svar:
Det jag ångrar är som sagt framför allt att jag inte försökte göra något åt mitt då växande hat mot de med utomeuropeisk - utvecklingsländers - härkomst.
Att jag inte tog ett reellt ansvar för min egen ekonomi, utan istället efter vissa motgångar och felinvesteringar (köp i förskott m.m.) skyllde på andra.
Dålig ekonomi var början på min spiral av frustration, hat och genvägar ur problemen, som hopade sig, och ledde till alla brotten.
Mitt liv innanför murarna är i form av ett kollektiv med andra intagna där man i större eller mindre grad sköter hushållet gemensamt beroende på anstaltspolicy. Jag har läst ca 150 hp (högskolepoäng) i statistik, matematik, och "dataanalys"; genomgått en hel del program mot våld och spelmissbruk, och ska gå ett till i vår enligt planerna.
Det jag saknar från livet utanför murarna är att:
* kunna leva ett normalt liv med tjejen varje dag
* kunna röra sig fritt i tid och rum
* inte vara övervakad i princip hela dygnet
* kunna studera fritt via nätet
* få sköta min försörjning och fatta andra beslut än de på insidan där man mest bara måste sköta sig genom att kunna umgås konfliktfritt med andra intagna, (vilket faktiskt inte alltid är det lättaste!)
* kunna gå och handla i affärer, skaffa ingredienser till någon maträtt jag gillar (gillar det mesta, men föredrar hälsosamma produkter i maten)
* resa på semester; vara i naturen
(Till Olsson)
Frågor: Var står du politiskt?
Finns det samhällsfrågor som du undviker?
Svar:
Politiskt står jag idag i mitten från att ha varit både moderat och nydemokrat.
Det finns egentligen inga samhällsfrågor jag skulle vilja undvika att diskutera - inte ens invandringspolitiken, där jag trots att jag gjort så mycket illa, och haft anledning att tänka till ordentligt kring mina attityder m.m., inte är någon slags expert. Är ju dessutom mer lagd åt det naturvetenskapliga än en humanist egentligen (intressemässigt). Tycker kortfattat att alla människor förtjänar att respekteras lika mycket och ogillar förutfattade meningar.
(Till Kometpojken)
Frågor: Vilka är dina framtidsdrömmar och eventuella projekt?
Hur såg ditt liv ut efter gripandet 1992?
Vad tror du har förändrats ute i samhället under de sista 20 åren du suttit inne?
Svar:
Min förhoppning är att kunna avsluta mina påbörjade studier som dataanalytiker och att sedan kunna arbeta med detta. Det ser hyfsat ljust ut sett ur efterfrågansaspekten på sådana jobb.
De första 7-8 åren gick åt att "landa", för uttömning av överklagningsmöjligheterna och att validera indicierna - att de verkligen svarade mot grunderna som jag dömdes på. Jag kom så småningom fram till att så var fallet med hjälp av bl.a. en schematisk uppställning av faktorerna det gällde, (ganska många, där var och en inte var signifikant i sig).
År 2000 erkände jag officiellt mina brott och gick ut i media (Kalla Fakta, TV-4, 2001).
Återupptog mina 1979 påbörjade högskolestudier. Hela tiden arbetade jag med att bearbeta orsakerna till brotten - hat, förutfattade meningar och de praktiska personliga problem jag hade vid gripandet (oansvarig ekonomi). Huvuddragen bestod i ett avståndstagande till att begå brott, acceptans av det som brotten inneburit för mig (bl.a. straffet), omvärdering av attityder och åsikter (genom egna tankar och erfarenheter, program m.m.), befästandet av förändringen hos mig (långvarigt upprätthållande av den förändrade person jag föresatte mig att bli i alla tänkbara situationer, i ord och handling, osv.) och sedan att kunna gå vidare med mitt liv och se framåt.
Frågor: Din inställning till dina brott?
Tankar kring detta?
Tankar om din förändring?
Svar: Har sedan länge tagit avstånd från brotten och ångrar dem naturligtvis djupt. Jag kan inte göra dem ogjorda och tänker ofta på vad gärningarna betytt för de som drabbades. Det måste ha varit oerhört kränkande och med en känsla av stor orättvisa när det hände och naturligtvis sitter spåren av dåden kvar för många av offren.
Efter att jag tagit itu med den faktorn som gjorde det möjligt att begå brotten - hatet mot andra folkgrupper i Sverige - så har jag tänkt på hur vansinnigt det var att låta det få växa utan att göra något åt det i tid. Idag är jag inte längre hatfylld eller fördömande. Det var inte bara en jobbig känsla att bära med sig, utan det gjorde mig också oemottaglig och avtrubbad för normal medkänsla och förståelse för andras situationer och behov. Jag var inte konstant hatfylld på den tiden, men det triggades fram väldigt lätt när invandrarfrågor dök upp i samtal, och kontakten med dem fungerade ofta lite som ett rött skynke för mig.
Det enda och rätta sättet var att bli av med hatet, och bearbetningen av det gick lättare än jag föreställt mig, eftersom de biverkningar av stress, spänning och okänslighet ersattes med mer harmoni, ökad koncentrationsförmåga på studier och ett roligare, mer avspänt umgänge med personer i min omgivning.
Bearbetningen bestod i att jag frågade mig varför jag hatade; alltså, ifrågasatte mina motiv och försökte komma in på alternativa tankebanor. Som det ofta är med problemlösande uppgifter inom t.ex. mina naturvetenskapliga studier, så hade jag hjälp av att kunna bolla en fråga fram och tillbaka, se problemet ur olika synvinklar och kunna välja det som är det mest riktiga svaret på frågan. Jag fick också hjälp av min omgivning genom sättet hur jag blev bemött av människor som jag tidigare hatat. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag inte hatad tillbaka, utan fick på ett för mig pinsamt sätt uppleva mycket förlåtelse och förståelse som fick mig att respektera dem, och inse att alla har lika stor rätt till respekt som jag själv. Det var en riktig ögonöppnare. Jag såg med beundran på att de inte sjönk ner på min tidigare nivå av fördömande och förutfattade meningar, utan behöll sin pondus och dignitet oavsett.
Så på frågan hur jag ändrats är nog det viktigaste att jag numera kan gå vidare i livet och planera framtiden för ett liv till den dag jag kommer ut. Skulden för det jag gjorde kan inte försvinna, men jag lever med den, och är numera framåtseende på ett optimistiskt sätt.
(Till Rasmus Bjarnmark)
Frågor: Vad ångrar du?
Hur lever du?
Vad saknar du ute?
Svar:
Det jag ångrar är som sagt framför allt att jag inte försökte göra något åt mitt då växande hat mot de med utomeuropeisk - utvecklingsländers - härkomst.
Att jag inte tog ett reellt ansvar för min egen ekonomi, utan istället efter vissa motgångar och felinvesteringar (köp i förskott m.m.) skyllde på andra.
Dålig ekonomi var början på min spiral av frustration, hat och genvägar ur problemen, som hopade sig, och ledde till alla brotten.
Mitt liv innanför murarna är i form av ett kollektiv med andra intagna där man i större eller mindre grad sköter hushållet gemensamt beroende på anstaltspolicy. Jag har läst ca 150 hp (högskolepoäng) i statistik, matematik, och "dataanalys"; genomgått en hel del program mot våld och spelmissbruk, och ska gå ett till i vår enligt planerna.
Det jag saknar från livet utanför murarna är att:
* kunna leva ett normalt liv med tjejen varje dag
* kunna röra sig fritt i tid och rum
* inte vara övervakad i princip hela dygnet
* kunna studera fritt via nätet
* få sköta min försörjning och fatta andra beslut än de på insidan där man mest bara måste sköta sig genom att kunna umgås konfliktfritt med andra intagna, (vilket faktiskt inte alltid är det lättaste!)
* kunna gå och handla i affärer, skaffa ingredienser till någon maträtt jag gillar (gillar det mesta, men föredrar hälsosamma produkter i maten)
* resa på semester; vara i naturen
(Till Olsson)
Frågor: Var står du politiskt?
Finns det samhällsfrågor som du undviker?
Svar:
Politiskt står jag idag i mitten från att ha varit både moderat och nydemokrat.
Det finns egentligen inga samhällsfrågor jag skulle vilja undvika att diskutera - inte ens invandringspolitiken, där jag trots att jag gjort så mycket illa, och haft anledning att tänka till ordentligt kring mina attityder m.m., inte är någon slags expert. Är ju dessutom mer lagd åt det naturvetenskapliga än en humanist egentligen (intressemässigt). Tycker kortfattat att alla människor förtjänar att respekteras lika mycket och ogillar förutfattade meningar.
(Till Kometpojken)
Frågor: Vilka är dina framtidsdrömmar och eventuella projekt?
Hur såg ditt liv ut efter gripandet 1992?
Vad tror du har förändrats ute i samhället under de sista 20 åren du suttit inne?
Svar:
Min förhoppning är att kunna avsluta mina påbörjade studier som dataanalytiker och att sedan kunna arbeta med detta. Det ser hyfsat ljust ut sett ur efterfrågansaspekten på sådana jobb.
De första 7-8 åren gick åt att "landa", för uttömning av överklagningsmöjligheterna och att validera indicierna - att de verkligen svarade mot grunderna som jag dömdes på. Jag kom så småningom fram till att så var fallet med hjälp av bl.a. en schematisk uppställning av faktorerna det gällde, (ganska många, där var och en inte var signifikant i sig).
År 2000 erkände jag officiellt mina brott och gick ut i media (Kalla Fakta, TV-4, 2001).
Återupptog mina 1979 påbörjade högskolestudier. Hela tiden arbetade jag med att bearbeta orsakerna till brotten - hat, förutfattade meningar och de praktiska personliga problem jag hade vid gripandet (oansvarig ekonomi). Huvuddragen bestod i ett avståndstagande till att begå brott, acceptans av det som brotten inneburit för mig (bl.a. straffet), omvärdering av attityder och åsikter (genom egna tankar och erfarenheter, program m.m.), befästandet av förändringen hos mig (långvarigt upprätthållande av den förändrade person jag föresatte mig att bli i alla tänkbara situationer, i ord och handling, osv.) och sedan att kunna gå vidare med mitt liv och se framåt.
onsdag 2 januari 2013
Mera av brister inom kriminalvården
Ingen indexreglerad veckopeng
För intagna har den ersättning (=skattebefriad veckopeng) på ca 300 kronor, som i princip alla i svenska fängelser får, legat på samma nivå sedan mer än 20 år. Alla förstår ju att den hade dubbelt så hög köpkraft då som nu eftersom priserna ungefär har fördubblats. Alla som deltar i de program för rehabilitering som finns, läser i skolan eller arbetar på de arbetsplatser som erbjuds får denna veckopeng. Det kallas ersättning, för någon lön är det ju inte frågan om eftersom den inte är beskattningsbar. Avsikten är att man ska kunna inhandla sådana saker som frimärken, vykort, telefonkort, tobak, frukt, hygienartiklar utöver det som kriminalvården erbjuder, m.m.
Syftet med detta är naturligtvis att man ska kunna ha några sociala kontakter med omvärlden och även unna sig något om än litet så att man inte blir helt avvänjd på hur livet ute kan vara.
Varje gång man har besök eller ska ut på rättegångsförhandling - i mitt fall tidsbestämning - man blir borta ett par tre dar', så får man avdrag med del av pengen. Arbetsvägrar man eller vägrar delta i någon annan av de överenskomna sysselsättningarna blir man helt utan. Det senare är sällan ett problem. De flesta vill ju ha något att göra och vill inte kasta bort sin tid på kåken till ingen nytta alls.
Hur som helst så är detta ytterligare en företeelse inom kriminalvården som inneburit en försämring för de intagna* de senaste decennierna och ökar misstron bland de intagna mot systemet som mindre värt ur rehabiliteringshänseende. Vill man bli av med brottslingar så är det inte bara att låsa in dem. Bättre vore om man fick dem att respektera myndigheten som en förnuftig instans och att de har viljan att leva ett hedersamt liv ute i samhället. Så borde det naturligtvis vara eftersom alla som inte råkar dö på anstalten naturligtvis kommer ut efter en tid och en alternativ s.k. svängdörrspolitik är det ingen som vill ha. Detta är ett slöseri med skattepengar.
*andra försämringar:
-sämre träningsmöjligheter sedan 2004...
-kapning av veckopengen med 10% sedan 2010 eftersom man inte erbjuder fulla 40-timmarsveckor längre. Tidigare fick man full ersättning oavsett om de möjliga timmarna per vecka som erbjöds var färre än 40 eller inte, vilket alltid var och är en personalbesparingsåtgärd, inte en brist i viljan hos fångarna att delta i lämplig sysselsättning...
-retroaktiv påbackning av strafftid för livstidsdömda dömda före 1.1.1999 då halvtid försvann...
-längre strafftider för livstidsdömda generellt pga att de tidsbestämdas straffskalor ökat väsentligt...
-förbud av betalkanaler orsakat av att de som dömdts för sexualbrott inte ska kunna se på pornografiska alster fastän de praktiskt taget alltid sitter separerade från andra intagna och att det kunde ha räckt med att dessa, och inte alla intagna i Sverige, fått sina betaltevekanaler borttagna. Nu behandlas alla vuxna intagna som minderåriga. Faktum är dessutom att porren bara visas några timmar på nätterna, övrig tid visas som bekant mycket sport, filmer och dokumentärer.
Jag kommer att skriva mer om dessa punkter i kommande inlagor med fler detaljer och synpunkter.
För intagna har den ersättning (=skattebefriad veckopeng) på ca 300 kronor, som i princip alla i svenska fängelser får, legat på samma nivå sedan mer än 20 år. Alla förstår ju att den hade dubbelt så hög köpkraft då som nu eftersom priserna ungefär har fördubblats. Alla som deltar i de program för rehabilitering som finns, läser i skolan eller arbetar på de arbetsplatser som erbjuds får denna veckopeng. Det kallas ersättning, för någon lön är det ju inte frågan om eftersom den inte är beskattningsbar. Avsikten är att man ska kunna inhandla sådana saker som frimärken, vykort, telefonkort, tobak, frukt, hygienartiklar utöver det som kriminalvården erbjuder, m.m.
Syftet med detta är naturligtvis att man ska kunna ha några sociala kontakter med omvärlden och även unna sig något om än litet så att man inte blir helt avvänjd på hur livet ute kan vara.
Varje gång man har besök eller ska ut på rättegångsförhandling - i mitt fall tidsbestämning - man blir borta ett par tre dar', så får man avdrag med del av pengen. Arbetsvägrar man eller vägrar delta i någon annan av de överenskomna sysselsättningarna blir man helt utan. Det senare är sällan ett problem. De flesta vill ju ha något att göra och vill inte kasta bort sin tid på kåken till ingen nytta alls.
Hur som helst så är detta ytterligare en företeelse inom kriminalvården som inneburit en försämring för de intagna* de senaste decennierna och ökar misstron bland de intagna mot systemet som mindre värt ur rehabiliteringshänseende. Vill man bli av med brottslingar så är det inte bara att låsa in dem. Bättre vore om man fick dem att respektera myndigheten som en förnuftig instans och att de har viljan att leva ett hedersamt liv ute i samhället. Så borde det naturligtvis vara eftersom alla som inte råkar dö på anstalten naturligtvis kommer ut efter en tid och en alternativ s.k. svängdörrspolitik är det ingen som vill ha. Detta är ett slöseri med skattepengar.
*andra försämringar:
-sämre träningsmöjligheter sedan 2004...
-kapning av veckopengen med 10% sedan 2010 eftersom man inte erbjuder fulla 40-timmarsveckor längre. Tidigare fick man full ersättning oavsett om de möjliga timmarna per vecka som erbjöds var färre än 40 eller inte, vilket alltid var och är en personalbesparingsåtgärd, inte en brist i viljan hos fångarna att delta i lämplig sysselsättning...
-retroaktiv påbackning av strafftid för livstidsdömda dömda före 1.1.1999 då halvtid försvann...
-längre strafftider för livstidsdömda generellt pga att de tidsbestämdas straffskalor ökat väsentligt...
-förbud av betalkanaler orsakat av att de som dömdts för sexualbrott inte ska kunna se på pornografiska alster fastän de praktiskt taget alltid sitter separerade från andra intagna och att det kunde ha räckt med att dessa, och inte alla intagna i Sverige, fått sina betaltevekanaler borttagna. Nu behandlas alla vuxna intagna som minderåriga. Faktum är dessutom att porren bara visas några timmar på nätterna, övrig tid visas som bekant mycket sport, filmer och dokumentärer.
Jag kommer att skriva mer om dessa punkter i kommande inlagor med fler detaljer och synpunkter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)